Haha, jag har blivit en riktigt jävla bitch.. Överallt går det att läsa att vi gravida kvinnor blir irriterade och sura mot slutet av graviditeten.. Själv har jag inte alls förstått det där, även om jag nån timme varannan vecka varit lite stingslig och lättkränkt.. Men nu, herregud.. Jag fräser och har mig, värre än en spottkobra.. Tål knappt mig själv, och dessvärre knappt dom jag har runt omkring mig.. Aldrig är jag riktigt nöjd, och skulle jag någon gång behöva upprepa eller förklara det jag sagt, så blir jag sur å irriterad över att personen ifråga är dum i huvudet eller inte kan lyssna ordentligt..

Blir irriterad för allt, och ibland känns det som om ingen fattar nånting. Kort och gott, ingenting är bra. Jag vill att det ska hända saker varje dag, och gör det inte det, så blir jag sur. Men det får inte hända för mycket, för då blir jag oxå sur.. Men ni hör ju själva hur lätt jag är att ha att göra med..

Ett exempel.. Satt idag och pratade med dom äldre barnens pappa, eftersom jag skulle lånat hans bil för att åka in till stan och fika med ngr andra gravida mammor.. Förklarade att jag inte behövde bilen för jag har så ont, efter min bakdag igår, så jag kommer inte iväg.. Å får till svar att det är klart att jag kommer iväg.. Å direkt så var häxan Sara där, och formligen skrek att hur i helvete kan han veta hur ont jag har.. Å så var hormonrusningarna igång.. Sen skulle han åka förbi affärn åt mig, och köpa 3 saker som jag behöver.. Men så kom han bara ihåg 1 när han skulle repetera vad jag behövde, och jag formligen idiotförklarar honom å anklagar honom för att inte lyssna när jag pratar.. Men ni hör ju själva.. Å så när jag lugnat ner mig, vilket går lika fort som att bli häxa, så har jag så otroligt dålig samvete för att jag blir sån här.. Dom runt omkring vill ju bara väl, och det vet jag.. Men ändå så blir jag som förbytt.. Antingen fräser jag, eller så gråter jag.. Gud, vad jag längtar till mitt normala jag igen  ..