Här har jag varit ledig i 2 dgr, och haft hur mycket tid som helst till att ta hand om barn som kunde blivit sjuka.. Men så fort jag ska börja jobba, så ska det bli sjukt.. Fick ett mess av M vid halv 6 imorse (själv somnade jag strax efter 1 inatt, lär vara lagom pigg på eftermiddan) om att A är magsjuk (varför kan inte mina barn få vanliga magsjukor som däckar dom alla 3 inom ngr timmar, nej långt och segt ska det vara jämt med flera dagar mellan), och eftersom han är på PHS den här veckan så blir det jag som får ta vabbning..

Så det var bara att kliva upp, ringa jobbet och tala om att jag inte kommer idag och imorron.. M skjutsar hit A innan han åker till Sthlm, och enligt planeringen så hämtar han honom på onsdag kväll efter han slutat skolan..

Måste säga att jag och M har en bra relation trots vår separation, där vi försöker att hjälpa varandra i den mån det går.. Det finns absolut inga sura miner hos ngn av oss trots att det kanske borde, även om vi nog kan känna en viss irritation mot varann ibland.. Men det är inget som vi låter gå ut över den andra.. Vi finns där, och ställer upp för varann.. Egentligen hade jag lika gärna kunnat säga att han får lösa sitt problem med sjukt barn själv, men jag känner att jag har ingenting för det beteendet.. Att känslor försvunnit är en sak, men vi är fortfarande gemensamma föräldrar, och den relationen måste vi ändå fortsätta att ha.. Å då kan vi ju försöka göra den så bra som möjligt..