Imorse var det dags för A och C att åter gå tillbaka till dagis resp fritids.. För C´s del var det ingen skillnad, men däremot för A..

Hans vanliga dagis har nämligen sommarstängt nu, så han ska få vara 2 veckor på ett helt nytt dagis fram tills det är dags för honom att börja på fritids.. Förstod redan från början hur det skulle bli, eftersom A är väldigt känslig för förändringar och han är också blyg av sig, särskilt i en ny miljö..

Nåväl, vi åkte till det nya dagiset imorse kl 6,30 och när jag skulle lämna honom där så storgrät han och verkligen klamrade sig fast vid mig.. Inte en fröken som han kände igen, och inga barn heller.. Fy fasiken, så jag kände mig när jag fick bända loss honom från min kropp för att åka iväg och jobba.. När jag klev utanför dörren så kom tårarna.. Ringde hulkandes till M och talade om vilken skit till morsa jag var som tvingade min son att vara på ett helt okänt dagis.. Bestämde mig då också för att om A inte ville vara fler dgr på dagis så skulle jag vara hemma och vabba resten av veckan, samt att min mamma skulle ha A nästa vecka, tills fritids tog över där C går.. M ringde till dagis efter 45 min och då var det lugnt, men jag tänkte att jag skulle fråga A själv när jag kom hem från jobbet.. Och vad möts jag av?

"Mamma, det var jättekul på dagis och jag ska leka med Sebastian imorgon".. Snacka om att en sten föll från mitt hjärta.. Sen bad A om ursäkt för att han hade gråtit imorse, men jag förklarade att man får gråta och känna sig rädd, osäker och att det inte är något fel med det, och att även jag känner mig rädd och osäker ibland, även fast jag inte gråter..

Så imorron ska jag jobba och A ska leka med Sebastian...