Innan jag började läsa till sjuksköterska så drömde jag om att bli barnmorska, vilket var den enda anledningen till att jag sökte sjuksköterskeprogrammet.

Har hela tiden haft barnmorska som ett mål, som sedan av olika anledningar suddats ut lite i kanterna allt eftersom sjuksköterskeutbildningen fortskred.. Men hur hamnade jag inom psykiatrin då? Jo, psykiatri har också alltid intresserat mig, och det är verkligen intressant.. Men jag vet inte om det är ngt som jag vill jobba med resten av mitt liv..

I höstas när det var kaos på jobbet och jag bara ville därifrån, så slängde jag iväg en ansökan till barnmorskeprogramet.. Och igår kom svaret.. Jag har kommit in, och jag kan bli barnmorska om jag vill..

Men varför göra det enkelt för sig? Nej, då börjar vi vela igen, och mycket för att Micke har sökt polishögskolan, och vi ännu inte vet om han blir antagen eller inte förrän i maj.. En annan sak är att min chef inte kommer bevilja mig tjänstledigt med så här kort varsel, utan därför kommer jag troligen att behöva söka anstånd med studiestarten till i höst.. Kommer M in på polishögskolan, då tackar jag nej till platsen och söker igen när M är klar med sina studier.. Jag vet hur gärna han vill bli polis, och jag unnar verkligen honom det då.. Sen skulle ekonomin bli kärv med 2 heltidsstuderande, även om det skulle gå med vändande av varje krona.. Kommer M däremot inte in på polishögskolan, då kommer jag att tacka ja i höst.. Ekonomiskt blir det inte då så stor skillnad, eftersom jag kommer att ha kvar mina helger på jobbet samt vissa kvällar.. Men å andra sidan så har jag säkert ändrat mig till i höst, jag känner ju mig själv..