Har precis varit till affärn och införskaffat den första boken i Expressens klassiska sagosamling.. Perfekt att samla ihop till alla 12 böckerna.. Å dessutom insåg jag ju att när jag har alla 12 böckerna, så är det inte långt kvar tills bebisen kommer  .

Nej, vidare mot lite äventyr nu.. Tjingeling..

fast ibland, som idag, så gjorde det mig mer lessen.. Har precis haft ett litet smärre sammanbrott för att jag inte har en pappa vid min sida som boar och har sig.. "Alla" pappor bygger om hemma, fixar och har sig för att skötbord ska få plats på toa, svär över spjälsängar osv.. Men jag, jag har ingen som gör ngt sånt.. Saknar ngn som jag får diskutera med om varför just "den grejen till bebisen" är så viktig.. Klart jag pratar med nära och kära, men det blir ju inte samma sak som att leva och ha ett förhållande till bebisens pappa..

Satt och grät som en tok.. Hatar att mina barn ska behöva se mig så här lessen mellan varven..

Å nu är inte det här ngt spydigt inlägg ägnat åt bebisens pappa, utan bara helt enkelt hur jag känner inför det här.. Saker och ting är som det är mellan oss, även om det just nu är till det bättre.. Men även om jag accepterat situationen så gör det jävligt ont ibland att gå igenom allt det här själv..Att se alla andra lyckliga och förväntansfulla par gör jävligt ont, men jag försöker att se det positiva.. Jag har ju ingen vid min sida att vara irriterad på när sömnlösheten sen gör sig påmind  .