Idag har varit en halvtuff arbetsdag och mängder av händelser som inte alls är ovanliga inom psykiatrin, dvs klagomål om utskrivningar.. Är det inte anhöriga, patienter, socialarbetare etc etc som motsätter sig en utskrivning, då ska man verkligen ta sig en funderare på hur arbetsdagen varit.. I stort sett dagligen kommer klagomål från ovannämnda grupper.. Det hela slutar oftast med att jag får stå och ta emot all skit.. Ärligt talat.. Vi kan inte låta patienter ligga inlagda och ta upp platser för att de ska flytta, inte har ngt boende (självklart låter vi patienter som är i den ålderskategorin att de inte längre klarar sig själva vara kvar tills hemtjänst är ordnat, men det ser vi ganska omgående ifall att vi behöver inleda en vårdplanering med diverse instanser), det inte finns mat hemma, inga pengar, vågar inte åka buss från sjukhuset till hemmet, har ingen som kan hämta osv osv.. Har hört så många anledningar till att patienter inte ska bli utskrivna att jag snart inte längre blir förvånad.. Det kan låta rätt känslokallt, men mitt jobb är inte att se till att patienten har mat i sitt kylskåp eller ordna med ett boende.. Nej, jag vårdar patienten i det akuta psykiska sjukdomsstadiet.. Ingenting annat.. Jag har flertalet ggr försökt förklara att vi bedriver en akutvårdsavdelning och så fort våran läkare gör bedömningen att patienten är utskrivningsbar,vilket kan röra sig om 1 dygn-3 veckor, dvs att det akuta skedet är förbi, så skrivs patienten ut.. Tyvärr så är samhället sådant idag, att det är ett oerhört tryck på psykiatrin och vi har ständiga överbeläggningar i hela huset. Och då nekas ändå patienter vård nere på psykakuten, just för att det inte finns platser.. Nu för tiden så säger jag att ifall någon är missnöjd så är det Patientnämnden de ska vända sig till.. Inte till mig.. Jag gör bara mitt jobb i det akuta skedet..Inte låter man patienter ligga kvar på kirurgen tills stygnen ska tas bort efter 10 dgr. Nej, stygnen tar familjeläkaren bort. Inte heller låter man en patient ligga kvar på ortopeden tills den är helt återställd efter ett benbrott. Även här knyter man an till familjeläkare och dennes sjukgymnast. Varför är det då så himla mycket gnäll över att vi på psykiatrin skickar hem våra patienter och att sen öppenvården får ta över i rehabiliteringssyfte? Tror folk att vi behåller våra patienter tills de är helt fit for fight igen och mår kanonbra? Hör själv att jag låter som en riktig Bitterf***a *ler*

Har nyligen varit ut på en långpromenad med Wilma medans M roade sig med att byta till sommardäck på bilen.
F är på fotbollsmatch, och de andra 2 barnen sitter och roar sig på egen hand.

Igår fick jag ett frispel här hemma, vilket resulterade i att barnen fick ett veckoschema med olika sysslor.. I den här familjen så har barnen en tendens att tro att tex smutskläder hamnar per automatik i tvättkorgen osv.. Får se hur det går med det schemat, men jag har klargjort att jag tänker inte ens engagera mig i deras rum och deras kläder längre.. En vacker dag så har de inga rena kläder, och då får de skylla sig själva.

Tycker mig se att Wilma har blivit bättre i örat. Hon ruskar inte lika mycket på huvudet längre, och lutar heller inte på det. Veterinären sa iofs att vi skulle se en effekt redan efter 1 dygn, så det verkar ju vara så..

Nej, nu ska jag fortsätta att läsa den bok jag påbörjade igår.. Tille-Lille av Therese Vesterlund..