är nådd.. Nämligen HALVTID!! Dessutom fick jag besked igår om att min arbetsgivare inte kan omplacera mig till andra arbetsuppgifter, så nu ska jag skicka in papper för att ansöka om havandeskapspenning.. Så om allt går som det ska så slutar jag jobba 10 april, sen tar jag ut semester 5 veckor från slutet av maj, och därefter så börjar jag plocka föräldrapenning..

Imorse kl 5 så kände jag sparkar för första gången.. Det var absolut ingen tvekan om att det var just det..

Det roliga är att jag bara en liten stund innan hade avslutat ett samtal med pappan till bebisen.. Ett samtal som helt gick käpprätt, eller det hade det redan gjort tidigare under natten.. Fick höra diverse mindre trevliga saker, vilket gjorde att min bägare rann över.. Nu är det nog, och nu har jag verkligen markerat att han gått över gränsen för vad jag tolererar..

Men all min ilska och irritation försvann på ett ögonblick när jag kände bebisen kontakt med mig.. Lill*n, det här kommer bli så bra i slutänden..

fick jag se idag.. Kickade på rätt bra i magen, men jag kände ju som vanligt ingenting :).. Allt såg iallafall bra ut, och den lill* är beräknad att komma den 10 juni..

Nu börjar det bli lite drygt att hela tiden få kommentarer om hur stor mage jag har.. Varje dag får jag frågan om det verkligen bara är en som ligger där i.. Snart kommer jag börja svara att dom tror att det är 3, men att jag ska på fler ultraljud för att säkerställa det.

Jag vet att jag har en kula som syns ordentligt, kanske mer än vad som är brukligt i v 16.. Men måste alla hela tiden kommentera det? Att mina vänner och familj gör det bekommer mig inte, men när alla som ser mig först frågar när jag ska ha och sen frågar om det verkligen bara är en, då blir det drygt..

Det andra som jag verkligen retar upp mig på är frågan om jag själv tänkt befolka jorden, eller om jag var borta från den skolan den dagen dom pratade om preventivmedel.. Men vad fan har andra att göra med hur många barn jag väljer att ha? Måste alla människor ligga inom ramen för det "normala", dvs 2 barn och dessutom en av var kön.. Får börja klura på nån spydig kommentar..

Igår träffade jag bebisens pappa, första gången efter allt som varit. Var väldigt nervös innan, eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera.. Men det gick bra, och vi hade faktiskt trevligt, och kunde skratta ihop.. Han tyckte dock att det var lite jobbigt att se mig gravid, och att det blev som det blev, men det är helt o hållet hans fel, inte mitt..

Men jag har lämnat det som hände bakom mig, och ser framåt istället.. Han tackade för ultraljudsbilderna han fått, och sa att han ville vara med på tåget. Förklarade att jag har aldrig nekat honom sitt eget barn, utan tvärtom försökt få honom delaktig genom att meddela honom vad som hände hos Bm samt skickat ultraljudsbilder till honom.. Förklarade också att det hela handlar om att barnet har rätt till sin pappa.. Han och jag har inte egentligen ngr rättigheter i det här, utan allt handlar om barnets rättigheter..

Vi får se vad som händer i framtiden, och hur mycket han kommer visa intresse över att vara med på tåget.. Han lämnade iallafall ett önskemål om att få vara med på ultraljudet, men det är ju ngr veckor kvar dit så det kan hända mycket fram tillsdess..

Den där karln som jag ska ha ett barn tillsammans med slutar aldrig förvåna mig.. Kom en förfrågan idag om att ta en julfika ihop, sitta ner och prata.. Kan ju bli spännande att se vad han har att prata om.. Har iallafall sagt att minsta tecken på otrevlighet från honom, innebär att jag reser mig upp och går därifrån.. Så vi har bestämt att vi ska träffas på söndag.. Å jag tänker bara ta en fika nere på stan, ingen annanstans..

Alltså, idag har jag verkligen aggressioner inom mig.. Skulle utan tvekan kunna lägga mig på golvet, sparka som ett litet barn o bara skrika ut min frustration.. Visst, det som jag och D hade är verkligen avslutat..

Men det jag verkligen inte kan förstå är hur han totalt verkligen struntar i sitt kommande barn? Han går vidare med sitt liv som om allt är som vanligt.. Visst, 2 ggr har det kommit mess med frågan om hur jag och magen mår.. Å det gör mig lika förvånad varje gång.. Men det är ju hans eget barn jag bär på..

Är jävligt irriterad just nu, och har varit sen igår.. Efter ultraljudet i fredags så mailade jag över en ultraljudsbild till den blivande pappan, eftersom jag tyckte att han skulle få se sitt eget barn.. Skickade ett mess om att han fått ett mail av mig med en bild, och fick till svar att han skulle kolla sin mail när han fick tillgång till en dator..

Igår vid lunch kom ett mess.. Inte ett tack, inte ett vad snällt av dig, inte ett vad fin bild o dyl, vilket jag tycker borde vara bland det första man säger, speciellt när det gäller ens eget barn.. Nej, det jag får är en fråga om jag vet könet, och att om jag vet så vill han veta.. Men ursäkta? Ett litet tack tycker jag ändå skulle tillhöra vanligt folkvett..