Idag blev vi bjudna på pepparkakor å glögg av en jobbarkompis, å det var såååå gott.. Så gott att jag nu sitter å dricker glögg å äter pepparkakor igen, fast på icke arbetstid.. Gud, vad jag längtar till julen.. Umgås med nära å kära, och speciellt när jag idag fick klart att jag slipper jobba julaftonskväll.. TJOHO!!!

Kände att efter allt som varit så behövde jag ngt avkopplande i mitt liv.. Så nu är det bokat.. En hel helg ska jag bara vara, slappa, ta igen mig å bara ha det såååå bra..

mer än att vissa människor anser sig bara ha en massa rättigheter.. Fast skyldigheterna glöms lätt bort.. Men det är klart.. Förr eller senare så kommer det nog en påminnelse även om dom..

Har iallafall fått ett par timmars sömn inatt, även om det inte var som den sömn jag brukar ha.. Är fortfarande helt chockad över hur en människa kan vara så jävla sjuk i huvudet?! Allt som jag fått höra att vi ska göra, allt det har även R fått höra att dom ska göra.. Allt prat om alla känslor för mig, har även hon fått höra.. Dagarna har tillbringats tillsammans med henne, medans nätterna varit med mig.. Har flera ggr frågat varför han kommer sent på kvällarna å åker tidigt på morronen, men det har varit olika bortförklaringar hela tiden.. Hur i hela helvete kan man leva ett dubbelliv i flera månader, och dessutom få det att gå ihop? Det, om något, är ju ett bevis på total känslolöshet och brist på empati.. Sinnessjuk är bara förnamnet.. Varför har han valt att leva detta dubbelliv?

En stor eloge till R som ringde mig igår.. Är evigt tacksam för det.. Även ett stort tack till alla er som hört av sig via mess, telefonsamtal och mail.. Det värmer oerhört mycket.. Men jag ser mig som en vinnare, medans D är en stor förlorare.. En stor sten har fallit från mitt hjärta, och jag känner att jag ser framemot på vad livet nu har att erbjuda mig..

Att det finns idioter på denna jord vet jag redan, men att det finns idioter-idioter har jag fått erfara idag.. Jag har sedan månader tillbaka blivit totalt blåst, bränd och lurad.. Den person som sa att han älskade mig har under samma tidsperiod valt att vara förlovad med sitt, vad jag trodde var, ex.. Att jag då inte fattade nånting är för mig ett under.. Visserligen så har jag många ggr sagt till mig själv att det var ngt som inte stämde, men att det var så jävla sjukt illa, det trodde jag aldrig.. Sånt här händer bara på film, inte i verkliga livet.. Har nog aldrig känt mig så jävla dum som idag när allt framkom under ngr telefonsamtal.. Å dessutom så väntar vi barn ihop.. Ska man skratta eller gråta? Jag vet faktiskt inte.. En sak vet jag iallafall nu.. Ensam är stark, fast helt ensam är jag ju inte.. Har ju min lilla inneboende, och det här kommer hon/han och jag fixa tillsammans.. Den saken är iallafall lika säker som att jag heter Sara..

I söndags fick jag åka in akut till gyn för att jag i ngr dagar haft ont på höger sida i ljumskhöjd.. Dom ville utesluta utomkvedshavandeskap, och det var det inte heller.. Bebisen låg så fint på rätt plats, och allt såg ut precis som det skulle.. Fick se den lilla parveln som inte var så stor, drygt 1 cm . Har iallafall traskat in i v9 idag, så det går sakta men säkert framåt..

Dessutom har jag fått erbjudande om en lgh som skulle få mig att komma betydligt närmare mina barn, och få träffa dom dagligen.. Det jag däremot inte tycker om är när det ska börja ställas en massa "krav" eller "önskemål" på mig om jag tar den lgh. Frågan är ju om dom kraven/önskemålen överväger möjligheten att dagligen träffa barnen.. Som sagt, det är mycket som snurrar i skallen på mig.. Det pressas å stressas från olika håll, mer eller mindre omedvetet kanske. Har i flera dgr gått å tänkt på bara det här, och jag blir fan inte klok på nånting.. Nej, det är kanske dags att sätta ner foten och tänka bara på mig själv.. Å helt enkelt göra det som jag känner är det bästa för stunden..

Imorse kl 7.30 befann vi oss på Operation 2 för att C skulle ta bort halsmandlarna.. Eftersom bara en förälder fick närvara så följde jag med in på op när hon skulle sövas.. Hon var kanonduktig, och eftersom hon reagerat på EMLA förut så fick dom sätta nål på handryggen utan bedövning.. Å ungen sa inte ett pip!! Själv skriker jag rätt ut när det gäller nål på handryggen.. Det gör ju så jävla ont.. Nåja, satt å höll henne i handen, även om jag inte tror att hon var så medveten om det eftersom narkospersonalen pratade med henne om allt dom skulle göra.. Helt plötsligt så sov hon, och lilla op-klädda jag fick lämna op-salen och istället gå ut i uppvakets väntrum..

I väntrummet satt jag nästan en timme och väntade på att C skulle komma inrullandes till uppvaket.. Å ynkligare unge har jag nog aldrig sett.. Min lilla skrutt såg så liten ut där hon låg på britsen å sov med syrgas i näsan och dropp i handen.. Blev väldigt jobbigt ett tag, men så bet jag ihop.. Höll i handen, pussade på kinden å bara väntade på att hon skulle vakna ordentligt.. Min lilla plutt, vad hon hade ont när hon vaknade.. Å dessutom såg hon dubbelt av narkosen så hon tyckte det var jätteobehagligt att inte veta vad som var jag och vad som var dubbelseendet.. Ringde efter M, så han fick komma å byta av mig så jag fick gå iväg å äta frukost..

Passade på att vara borta 1 timme.. Är ju rätt tärande att se sitt barn så utsatt å litet.. Kom tillbaka till uppvaket å M åkte iväg å käkade lunch.. Han kom tillbaka (å då var vi på uppvaket båda 2 fast vi egentligen inte fick *ler*) å sen piggade C på sig rätt bra tyckte vi alla, så när det hade gått 3 timmar så var hon ombytt och istortsett klar för hemgång.. Men helt plötsligt så började hon må illa å blev likblek i ansiktet.. Tillbaka till britsen å syrgas i näsan..

Strax före kl 14 lämnade vi sjukhuset, dock fortfarande med en väldigt påverkad C.. Framförallt av illamåendet.. Å det har hållt i sig tillsammans med smärtan, men vid 17.30 ikväll så kunde C äntligen kräkas, och sen försvann illamåendet.. Nu ligger hon i fåtöljen å sover.. Å om en timme är det dags för smärtstillande igen.. Men inte tycker jag att Alvedon och Ipren hjälper särskilt bra, men säkert bättre än inget alls..

verkar vara väldigt svårt för folk i min omgivning, både folk som jag känner och som jag inte känner särskilt bra.. Sen beskedet om att jag och D ska ha barn så har jag fått ett fåtal grattis, och dom som kommit har till största del varit från folk jag jobbar ihop med nu.. Visst, jag förstår att folk har åsikter om att jag blev gravid så fort, men det innebär inte att det är en katastrof för varken mig eller D. Det vore ju skönt att få höra ett grattis från dom som står mig nära, för det är inte många som sagt ngt.. Har mest varit ifrågasättande, även om ngn sagt ett spontant grattis.. För mig är det här verkligen ett grattis, och något som jag ser framemot.. Hade hoppats på att fler hade kunnat glädjas tillsammans med mig, men så verkar det inte riktigt bli.. Men men, jag överlever det..

Okej, ett barn var inte direkt vad vi hade planerat, men som min fd chef ofta sa.. Det är bara att gilla läget.. Det här barnet är precis lika efterlängtat som om vi hade varit tillsammans i 25 år.. Ett barn är ett barn oavsett och abort har aldrig varit ett alternativ.. Vi är båda 2 fullt kapabla till att ta hand om ett barn, och se till så att det har det bra.. Förstår inte varför längden på vårat förhållande skulle spela in..