Det här inlägget kommer säkert sticka en del folk i ögonen, framkalla en del positiva och negativa känslor, men jag tänker inte skämmas för det jag skriver eller förtränga/förneka det jag känner.. Jag är vuxen, och kan ta konsekvenserna utav dom beslut jag gör, utan att behöva en massa förmaningstal..Sånt biter inte på mig, utan ger istället tvärtom-effekt.. Så ni som har tänkt att försöka tala mig till rätta eller be mig vakna (vilket jag fått höra ngr ggr *ler*), lägg ner dom tankarna på en gång..

Det finns en människa i min närhet som betyder väldigt mycket för mig. Det finns naturligtvis flera som betyder mycket för mig, men jag tänker på en särskild person. Den här personen betyder mer för mig än vad somliga kanske tror, och tycker att det verkar som.. Den enda som egentligen vet är nog personen själv ifråga..

Tiden fram tills där jag står idag har inte varit helt enkel och rak, och det vet nog alla om som varit inblandade på ett eller annat sätt.. Mycket har hänt, sen i februari när jag å M tog beslutet att separera, både roliga och tråkiga saker.. Mycket skratt å en del tårar.

Fick ett telefonsamtal igår av en kompis, och efter det samtalet har jag ägnat mer eller mindre hela natten åt att fundera.. Funderat på vad jag vill med mitt liv, hur vill jag att framtiden ska se ut, är jag beredd att våga chansa, kommer det funka osv.. Vad kom jag fram till då? Svaren på mina funderingar finns inte än, då framtiden fortfarande är en ovisshet för alla här på jorden.. Däremot är jag beredd att ta reda på svaren.. Det kan bli platt fall, men det kan oxå bli bra.. Det beror helt på hur mycket engagemang som läggs ner på att få det att funka.. Vissa saker kommer behöva förändras för att det ska kunna funka.. Frågan är ju om personen är beredd att förändra det? Jag har helt klart oxå saker som jag behöver förändra, men för mig är det inget bekymmer..

Så antingen eller, svart eller vitt, ja eller nej? Svaret lär visa sig, inom en snar framtid.. Nu eller aldrig..