Alltså, idag har jag verkligen aggressioner inom mig.. Skulle utan tvekan kunna lägga mig på golvet, sparka som ett litet barn o bara skrika ut min frustration.. Visst, det som jag och D hade är verkligen avslutat..

Men det jag verkligen inte kan förstå är hur han totalt verkligen struntar i sitt kommande barn? Han går vidare med sitt liv som om allt är som vanligt.. Visst, 2 ggr har det kommit mess med frågan om hur jag och magen mår.. Å det gör mig lika förvånad varje gång.. Men det är ju hans eget barn jag bär på..

Är jävligt irriterad just nu, och har varit sen igår.. Efter ultraljudet i fredags så mailade jag över en ultraljudsbild till den blivande pappan, eftersom jag tyckte att han skulle få se sitt eget barn.. Skickade ett mess om att han fått ett mail av mig med en bild, och fick till svar att han skulle kolla sin mail när han fick tillgång till en dator..

Igår vid lunch kom ett mess.. Inte ett tack, inte ett vad snällt av dig, inte ett vad fin bild o dyl, vilket jag tycker borde vara bland det första man säger, speciellt när det gäller ens eget barn.. Nej, det jag får är en fråga om jag vet könet, och att om jag vet så vill han veta.. Men ursäkta? Ett litet tack tycker jag ändå skulle tillhöra vanligt folkvett..